Tisdag 29/8-2017

Dagen som började som vilken dag som helst, men som slutade som den värsta hittills i mitt liv. Jag klev upp, jag var i skolan, hämtade lykke, Adam var träningsledig, vi lagade mat, tog det lugnt i soffan - samtidigt som min lillebror tog sitt sista andetag.

 

Kl 23:02 Fredrik ringer. Vi har gått och lagt oss så jag trycker bort honom.

Kl 23:03 Fredrik ringer igen. Jag trycker bort honom igen och svarar i ett sms:

Jag (kl 23:03): kan jag ringa imorgon?

Fredrik (kl 23:03): Nej

Jag (kl 23:03): vi har lagt oss.. vad vill du?

Fredrik (kl 23:03): viktigt har hänt en grej

Jag (kl 23:04): men kan du inte skriva då.. så inte Adam vaknar

Fredrik (kl 23:04): Patrik är död.

 

Jag hade fått samtalet jag länge väntat men aldrig velat ha.

Natten grät med mig, i mängder. Om vartannat, högt och tyst. I panik och försiktigt. Jag sov lite grann och vaknade med ögonen full av tårar. Morgonen kom som om inget hade hänt och genom gardinerna lyste solen. Som vanligt. Som om inget hade hänt. Jag stod i fönstret och tittade mot hoppbackarna på lugnet där solen börjar sin morgon. Som vanligt. Solen, himlen, molnen. Dimman låg fortfarande kvar som en del av den nya morgonen. Allt var som vanligt, men inte för mig. Det kommer aldrig någonsin bli som vanligt igen.

Jag grät om vart annat hela dagen. Jag tänkte på Allt. Allt vi gått igenom, roligt som tråkigt. Från när vi var små tills nu. Jag försökte komma ihåg när vi sågs sist, vad vi sa, vad vi gjorde, hur du såg ut. Jag tänkte på trubbel och på dina barn. På hur stark och duktig du blivit. Hur stolt jag var över dig. Jag tänkte på ditt jobb, hur duktigt du var. Hur du planerade, gjorde matlåda, gick ut med trubbel och lämnade Din lägenhet, som Du gjort i ordning, för att ta cykeln till jobbet som Du själv fixat.

Jag tänkte på att det var det här du en gång velat, men inte Nu. Förut ville du inte leva men det ville du nu. Du hade kommit till ro och till en vardag precis som du ville ha. Du ville leva. Du ville inte dö. Det var det som gjorde så ont. Det var inte det här du ville.

En av de finaste vänner man kan ha kom förbi en stund på förmiddagen innan jag, Adam och Lykke åkte till Alfta för att vara med familjen. Men du fattades. Du fattas mig! Innan vi åkte satt jag på sängkanten och funderade över vad jag skulle välja för kläder till vårt sista möte. Vårt sista möte?! som int ens skulle komma. någonsin.

Hela vägen värkte mitt hjärta som jag aldrig anat var möjligt. Det gör så fruktansvärt ont.

Jag tror mina tårar hade tagit slut. Jag mådde illa. Jag ville kräkas. Tanken på att jag satt i bilen på väg till vårt sista möte gjorde mig illamående.

Det var fint väder hela dagen. Vi alla väntade på klockan. Klockan fyra på eftermiddagen hade vi bestämt tid med prästen. Vi skulle ses utanför "avskedsrummet". Väntan var oändlig. Jag ville bara åka till dig, vara med dig, stanna hos dig. För alltid. Jag ville bara hålla om dig, berätta att allt skulle bli bra. Men hur skulle det kunna bli det? Hur ska det någonsin kunna bli bra? Varför måste man någonsin vänta på att säga hejdå.

Strax före kl 16:00 parkerade vi våra bilar på parkeringen utanför Bollnäs akutmottagning. Jag, Adam, Lykke, mamma, pappa, Fredrik, farmor och vår kusin Ida. Jag såg mot skylten och kände hur hjärtat nästan slutade slå. Jag ville Inte säga hejdå. Jag ville gå in och hämta dig och ta med dig hem.

Adam och Lykke stannade ute. De flög flygplan med armarna sträckta ut från kroppen, kollade på hästar och kände solens värme.

Vi satt en stund med prästen innan vi gick in till dig.

Där låg du. Du var väl ombäddad och det var tända ljus runt om dig. Det enda som syntes var ditt huvud, din hals och början av ditt muskulösa, bruna bröst. Du hade din lila t-shirt på dig.

Det kändes som att jag sprang fram. Jag ställde mig vid ditt huvud och la min varma hand på din kalla panna. Du var hård i huden och kall som is. Färgen hade ändrats en aning men på något vis så lös du ändå. Du lös som den Patrik jag alltid känt dig.

Jag la min telefon bredvid ditt öra med låten "känn ingen sorg - Freddie wadling" en låt som även Håkan Hellström sjunger. Jag spelade den ofta när vi var yngre. "Lillebror bli aldrig som jag" stod jag i dörren och sa. Men så många gånger som jag önskat att du var lite mer som jag.

Jag grät, jag var arg, jag mådde illa. Jag hade panik. Jag var såå rädd. Så fruktansvärt rädd. Vem är jag nu? utan dig.

Jag spelade även "fix you - Coldplay" för det var just det jag försökt gjort såå länge. Jag har försökt fixa dig. Vi har försökt fixa dig. Vi var ju så nära. Patrik, hur kunde det bli så här?!

Jag drog undan filten en bit för att titta på din nya tatuering. Jag kände hur stolt du var över den. Så stolt som bara du kan vara över något sådant. Du hade ju pratat om den så länge. "Raised by tough love" på bröstet, från axel till axel. Den klädde dig väl.

De andra gick ut en stund och jag stod kvar vid din sida. Jag la mitt huvud på ditt bröst. Jag strök dig över pannan och över kinden.

Jag höll min hand på ditt huvud.

Jag sa: det skulle aldrig bli så här.

Jag berättade hur stolt jag är över dig.

Jag frågade hur det kunde bli så här.

Jag önskade att du hade ringt mig. Att Jag hade ringt Dig. Vad som helst för att du skulle gjort ett annat val.

Jag grät. Jag grät fast tårarna var slut. Mina ögon, mitt hjärta, min kropp värkte. Jag ville bara lägga mig ner. Mina ben ville inte längre bära mig.

Jag ville veta att du inte var rädd. Jag ville veta att du inte hade ont. Jag ville bara veta om allt var okej.

Jag ville veta om Du visste att allt var Okej. Att allt var glömt och förlåtet. Att jag var stolt som tuppen över dig. Att jag redan saknar dig och att jag älskar dig mer än livet självt. Att du fattas mig ända in i märgen.

Jag gick ut en stund och la mig i gräset utanför. Jag såg på himlen.

Ida och Fredrik kom och satte sig bredvid mig. Efter en stund kom Lykke och Adam. Lykke var den solstråle hon alltid är. Hon är en som kan pausa min sorg. om än bara för en stund. Jag bad Adam följa med en sista gång. Vi gick in tillsammans och gjorde det omöjliga. Vi sa farväl för sista gången. Jag sa även: vi ses sen. För det är vad jag hoppas, att vi ses sen. Att detta inte var sista gången.

Jag vill aldrig gå. Jag ville aldrig gå. Jag hatar att jag måsta vända min rygg och gå.

Jag hatar att jag måsta vända dig ryggen och lämna dig kvar.

Jag älskar dig så. Lillebror Jag Älskar Dig. Jag Är Stolt Över Dig!

 

Jag hatar det här. Jag hatar att du inte finns hos mig. Jag hatar att jag inte får ha dig hos mig. Jag hatar att jag aldrig får hålla om dig mer. Jag hatar att jag aldrig mer får höra din röst. Jag hatar att allt känns så orättvist. Jag hatar att livet fortsätter.. utan Dig!

Jag är så fruktansvärt arg på de ´´människor´´ som höll dig kvar. Jag hatar de som med allt de kunde, drog dig tillbaka när du bara ville lämna allt. De som inte för en sekund kan se en annan människa lyckas. De som hellre själper istället för hjälper. De som banade din väg bort från mig. Att dom får sörja dig precis som jag. För mig har de bränt sin chans att söja min lillebrors bortgång och min förlust för längesen.

I bilen på vägen hem, är det en brandgul brinnade sol som sjunker ner bakom träden. Den har speglat sig en sista gång i vattnen. Den har värmt en sista gång innan det är dags. Precis som den så fyller du mitt hjärta med värme.

 

 

Din röst har tystnat och hjärta slutat slå.

Ditt liv har släckts och jag står kvar med ett hjärta som gått itu.

Jag hoppas du finns på svindlande höjder,

Högt över solar och himlar i brand.

Förevigt Älskad och Saknad.

LILLEBROR

♥